Efter tre glas vin sitter jag här igen, alltför sårbar. Jag ska inte iväg någonstan, har inga planer på att umgås med vänner, inga planer på att dansa tills att fötterna blöder. Mina planer är att sitta i sängen med mitt glas. Ur högtalarna hör jag en stämma som tillhör en vän. Hon sjunger "Cause I can't make you love me if you don't. You can't make your heart feel something it won't". Jag sjunger med henne. Det blir högt och falskt, men jag bryr mig inte. Vinet har börjat att ta vid, allt känns fluffigt.

Tankarna går igång. "Varför kan jag inte släppa dig? Varför i hela fridens namn kan jag inte gå vidare, precis som du har gjort? Varför väntar jag på att du ska komma tillbaka? Vad är det för fel på mig?" Jag avskyr det faktum att jag efter all den här tiden fortfarande älskar dig som för flera år sedan. Jag avskyr det faktum att jag skulle stå med öppna armar om du skulle ångra dig. Jag avskyr det faktum att du har en ny flickvän. En ung kvinna som står där jag en gång stod, en fin ung kvinna som får se den kärleken jag en gång fick, en främmande individ som du säger att du älskar.

Ännu en klunk av vinet, ännu en lugn låt på Spotify. Lars sjunger "Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du". Allt blir för känslosamt och läppen börjar att darra. Precis som förr biter jag först för att hindra tårarna från att rinna. Det går åt skogen med det, jag biter för hårt och läppen börjar att blöda samtidigt som tårarna rinner. Jag försöker att intala mig själv att jag gråter för att läppen dunkar och blöder, men alla vet att det bara är ännu en dum bortförklaring.

Jag saknar dig, alldeles för mycket.

Idag när jag var och avnjöt en fin glass med två nära vänner fick jag höra att jag är roligare nu när jag är singel. Gladare och roligare. Mer spontan, mer fri. Det enda jag kunde tänka var: Hah, om ni bara visste hur "rolig" jag egentligen är...

För ett år sen just idag var jag ute på landet. Åt god mat, var i trevligt sällskap och försökte med allt. Ändå blev jag behandlad som luft av en person som jag då trodde älskade mig. Jag minns hur dum jag kände mig som verkligen hade gett all min uppmärksamhet, visat att jag fanns och att jag var beredd på att göra allt. Fick en klump i magen och en känsla av att vilja åka hem. Då det inte gick några bussar så stannade jag kvar över natten, gick och la mig före alla andra. Låg där i mörkret och grät. Efter ett tag kom mitt sällskap och kröp ner i sängen, fortfarande lika kall och off.

Jag visste att den här dagen skulle komma, jag visste att någon dag skulle jag få höra det jag inte vill höra. Vad jag inte visste var att den här dagen var här för längesen. Det gör så fruktansvärt ont och jag känner mig så dum. Hur kunde det gå så snabbt?

Står i hallen och tittar mig i spegeln. Känner inte igen den tjejen som tittar tillbaka. Hennes ögon är fyllda med tårar, håret är trassligt, kroppen är större än någonsin. Jag vänder mig om och lutar mig mot väggen, sjunker ihop. Hjärtat sitter uppe i halsen igen. En låt på Spotify slutar och en annan startar. Det är en låt jag kan utantill, det är en låt som jag associerar med dig. Det är en låt som du brukade sjunga. Jag vill kasta en plattång på högtalarna. Men det gör jag inte. Istället gungar jag fram och tillbaka, fram och tillbaka och börjar att gråta ännu mer samtidigt som jag viskar ett "Jag saknar dig".

Skräll att man sitter här och gråter igen. Det lustiga var att jag höll på att vika tvätt, och från ingenstans började underläppen att darra. Jag försöker intala mig själv att jag fixar det här, att jag kommer att orka, att jag inte tänker på dig lika ofta som innan och att det inte känns när någon nämner ditt namn. Det funkar inte längre. Det är bara bullshit. Jag tänker på dig jämt. Hjärtat sätter sig uppe i halsen när någon nämner ditt namn.

Okej. Tillbaka där du lämnade mig. Det har gått bra ett tag, det måste jag erkänna. Det har gått dagar då jag kommer på mig själv med att jag faktiskt inte har tänkt på dig på hela dagen. Jag har börjat att umgås med nya människor, ta kontakt. Nästan varenda helg har varit en skön dimma utan tankar om dig. Det är de enda gångerna då jag inte tänker på dig alls - inne i den där dimman. Jag skrattar, svävar, har självförtroende, svänger med mitt långa röda hår. Jag glömmer, jag bryr mig inte, jag gör vad jag vill. *boom!* Söndag. Tillbaka till dig igen. Idag är en sådan dag. En typisk DU-dag. En dag som gör ont och kan få mig att gråta vilken sekund som helst. Jag behöver en diffus helg igen.

Jag vill att det ska gå över nu. Det har gått över 3 månader och jag har fortfarande lika ont. När någon nämner ditt namn hugger det i magen. Bara för att jag inte pratar om dig längre betyder inte det att jag har gått vidare. Tvärtom. Jag saknar dig mer och mer. Drömmer om dig varenda natt. Jag vet inte hur man är singel. Vad gör man? Sitter hemma och glor på tv ensam? Går på bio ensam? Skrattar ensam? Jag är dålig på att vara singel & ensam.

Sitter på golvet, gungar fram och tillbaka som om jag vore psykiskt störd. Bankar nävarna på låren och gråter hysteriskt. Stannar upp, biter mig i armen för att försöka lugna ner mig, för att hitta luft. Hela kroppen är öm. Jag lider.

Ni vet den där smärtan som sätter sig i halsen precis innan man ska börja gråta? När luften tar slut och hjärtat dunkar så hårt att det nästan hörs? Jag är så trött på att känna det. Jag hade gått och väntat på den 31:a december, och när den "äntligen" var här så var inte du det. Du lovade. Du lovade flera gånger, du lovade en gemensam nära vän. Är jag inte ens värd en förklaring? Det där drog ner mig, kan jag lova. Det är underligt hur människor går omkring och tror att man är stark och att man mår bra. Att man är OK med det hela. Jag är inte OK. Jag kommer inte att vara OK på ett bra tag. Han var mitt förflutna, mitt right now och min framtid. & nu är det borta. Helt borta.

Julafton idag. Första julen på flera år som jag är utan dig. Det känns så... fel. Jag orkar inte ens skriva om det.

Mina planer idag var att fortsätta måla. Istället har jag legat i sängen hela dagen och stirrat upp i taket. Det är en sådan dag då det känns som att alla har försvunnit. Att bo ensam och att vara ensam är förjävligt. Jag skulle vilja skicka iväg ett sms till dig. Jag vill kunna skriva "Kom hit" eller att jag älskar dig. Få ett "Jag älskar dig" tillbaka. Jag saknar det, jag saknar oss. Jag vill ha allt tillbaka. Please, come back.

Igår började jag att måla om här hemma. Det ska vara vitt överallt. När jag har råd ska jag införskaffa en tvbänk och ett soffbord. Sen ska jag slänga ut skrivbordet jag har och leta efter ett mindre. Hursomhelst... Jag målade. Jag hade sovit en hel natt utan att vakna. Jag hade fått en helt ny iPhone dagen innan. Jag var okej. Sen plingade telefonen. "Förlåt." Hjärtat började att rusa igen, händerna skakade. Vad menar han? Vill han komma tillbaka? Säger han förlåt för att han har dåligt samvete? Mår han inte bra med sitt liv? Det var inget mer med det. Det var ett förlåt, precis som alla andra förlåt. Ändå kunde jag inte släppa att han faktiskt hade tänkt på mig. Just då, den minuten, hade han tänkt på mig.

Nej, vardagen är inte tillbaka. Ja, drömmarna om livet med dig är fortfarande hos mig när jag sover. Mm, jag håller mig fortfarande borta från mitt eget hem. Ja, jag har försökt att gå vidare. Nej, det funkar inte. Mitt liv fungerar inte utan dig, för det har alltid varit Vi. Förvänta er inte ett "Bra/Okej" när ni frågar hur jag mår. Fråga inte ens. Det gör det bara värre.