För ett år sen just idag var jag ute på landet. Åt god mat, var i trevligt sällskap och försökte med allt. Ändå blev jag behandlad som luft av en person som jag då trodde älskade mig. Jag minns hur dum jag kände mig som verkligen hade gett all min uppmärksamhet, visat att jag fanns och att jag var beredd på att göra allt. Fick en klump i magen och en känsla av att vilja åka hem. Då det inte gick några bussar så stannade jag kvar över natten, gick och la mig före alla andra. Låg där i mörkret och grät. Efter ett tag kom mitt sällskap och kröp ner i sängen, fortfarande lika kall och off.

Jag visste att den här dagen skulle komma, jag visste att någon dag skulle jag få höra det jag inte vill höra. Vad jag inte visste var att den här dagen var här för längesen. Det gör så fruktansvärt ont och jag känner mig så dum. Hur kunde det gå så snabbt?

Står i hallen och tittar mig i spegeln. Känner inte igen den tjejen som tittar tillbaka. Hennes ögon är fyllda med tårar, håret är trassligt, kroppen är större än någonsin. Jag vänder mig om och lutar mig mot väggen, sjunker ihop. Hjärtat sitter uppe i halsen igen. En låt på Spotify slutar och en annan startar. Det är en låt jag kan utantill, det är en låt som jag associerar med dig. Det är en låt som du brukade sjunga. Jag vill kasta en plattång på högtalarna. Men det gör jag inte. Istället gungar jag fram och tillbaka, fram och tillbaka och börjar att gråta ännu mer samtidigt som jag viskar ett "Jag saknar dig".

Skräll att man sitter här och gråter igen. Det lustiga var att jag höll på att vika tvätt, och från ingenstans började underläppen att darra. Jag försöker intala mig själv att jag fixar det här, att jag kommer att orka, att jag inte tänker på dig lika ofta som innan och att det inte känns när någon nämner ditt namn. Det funkar inte längre. Det är bara bullshit. Jag tänker på dig jämt. Hjärtat sätter sig uppe i halsen när någon nämner ditt namn.