Jag mår illa, vill kräkas men det kommer inget. Illamåendet har bestämt sig för att sitta där i halsen. För en gångs skull sitter jag inte på golvet, utan i sängen. Kan inte röra mig, stirrar rakt ut i ingenstans och tårarna rinner som vanligt. Läpparna formar ett ord men det kommer inget ljud. Sen kommer slaget i magen, luften tar slut och paniken bryter ut. "Han har en ny.", är allt jag tänker. Jag är inte stark nog för det här än.