Den där dagen som jag har fasat för så länge, den dagen som jag nästan hade glömt för att den aldrig kom, den dagen jag hade förträngt - den dagen kom idag. Lunchtid på stan, folk som går rakt in i en, någon idiot som inte vet skillnad på höger och vänster. Kvavt väder, på tok för mycket kläder och fel val av frisyr. Jag väljer att gå i skuggan i hopp om att det är svalare där. Fipplar på telefonen för att byta till ett passande soundtrack för stan. Drar en hand igenom håret innan jag tittar upp. 

 

Där. Hjärtat stannar för en stund. Precis där ser jag dig. Jag kan urskilja dig från folkmassan direkt. Det första jag tänker är att jag inte kan vända mig om, folk skulle tro att jag var dum i huvudet. Jag måste alltså fortsätta gå emot dig. Trottoaren är liten, vi kommer bara närmare varann. Jag håller andan. Att försöka få ögonkonakt är meningslöst då du bär solglasögon och pratar i telefon, likaså jag.

Där. Mötet är över på en sekund, på ett steg rakt fram. Jag biter mig hårt i läppen, tårarna har redan börjat att rinna. Rusar nästan runt hörnet för att få luft, men det går inte. Det finns ingen tid för luft.

 

Efter 6 år tillsammans möttes vi idag som två främlingar. Att inte kunna möta dig med en kram eller ens ett hej...