Tänk att ett år kan gå så fort. Tänk på allt som kan hända under ett fjuttigt jäkla år. Tänk samtidigt på hur förbaskat långsamt ett år kan gå. Idag för ett år sedan rasade mitt liv samman under fem minuter. Jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle må bra igen. Det fanns liksom inte på min världskarta. Jag tog inte dagarna som dem kom, jag var tvungen att ta timmarna först. Kan ni förstå hur långsamt mitt liv gick? Timme för timme. Långsamt. Man brukar säga att nätterna är värst. Jag kan säga som så att dagarna var precis lika förjävliga som nätterna. Men timmarna gick. Timmarna blev dagar, dagarna blev veckor och veckorna blev månader & idag har det gått ett år. 

 

Och vet ni vad? Idag är jag lycklig. Jag har faktiskt varit lycklig i några månader nu. Vad fick det att vända? Först och främst lärde jag att känna mig själv. Jag blev min egen bästa vän. Jag var inte längre rädd, för att inget var så skrämmande som att förlora den man älskar och det hade jag ju redan gjort. Så det fanns inget att vara rädd för längre. Det fanns inget att förlora. Jag kunde göra vad jag ville och det var precis vad jag gjorde. 

 

Vad mer? Jag lärde mig att säga ja.

"Ska du hänga med ut?" Ja.

"Hänger du med och käkar?" Ja.

"Vi drar iväg, nu!" Ja.

"Kan du ta min tid på jobbet?" Ja.

"Vill du ta ett glas vin?" Ja.

 

Allt detta Ja-ande ledde till en dejt men en kille vars ögon och leende var något av det vackraste jag sett. Jag var säker på att jag aldrig skulle älska någon annan igen. Jag skulle aldrig släppa in någon så mycket att den personen skulle kunna såra mig. Jag var fast besluten om det här i flera månader. Jag är inte den som släpper in vem som helst, jag har svårt för att känna och visa det. Under dessa månader byggde jag upp en slags mur runt mitt hjärta och mina känslor. Ingen skulle komma i närheten av det, tänkte jag. Det var precis vad ingen gjorde. Ingen kom i näheten av det. Men så dyker den här killen upp från ingenstans och river ner muren, vänder min värld upp och ner, i samma veva som han lyckas att färga den rosa och linda in allt ont i mjukt bomull. Det tog inga jäkla år för mig att må bra igen. Allt som behövdes var att jag lärde känna mig själv och att säga Ja.