Efter tre glas vin sitter jag här igen, alltför sårbar. Jag ska inte iväg någonstan, har inga planer på att umgås med vänner, inga planer på att dansa tills att fötterna blöder. Mina planer är att sitta i sängen med mitt glas. Ur högtalarna hör jag en stämma som tillhör en vän. Hon sjunger "Cause I can't make you love me if you don't. You can't make your heart feel something it won't". Jag sjunger med henne. Det blir högt och falskt, men jag bryr mig inte. Vinet har börjat att ta vid, allt känns fluffigt.

Tankarna går igång. "Varför kan jag inte släppa dig? Varför i hela fridens namn kan jag inte gå vidare, precis som du har gjort? Varför väntar jag på att du ska komma tillbaka? Vad är det för fel på mig?" Jag avskyr det faktum att jag efter all den här tiden fortfarande älskar dig som för flera år sedan. Jag avskyr det faktum att jag skulle stå med öppna armar om du skulle ångra dig. Jag avskyr det faktum att du har en ny flickvän. En ung kvinna som står där jag en gång stod, en fin ung kvinna som får se den kärleken jag en gång fick, en främmande individ som du säger att du älskar.

Ännu en klunk av vinet, ännu en lugn låt på Spotify. Lars sjunger "Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du". Allt blir för känslosamt och läppen börjar att darra. Precis som förr biter jag först för att hindra tårarna från att rinna. Det går åt skogen med det, jag biter för hårt och läppen börjar att blöda samtidigt som tårarna rinner. Jag försöker att intala mig själv att jag gråter för att läppen dunkar och blöder, men alla vet att det bara är ännu en dum bortförklaring.

Jag saknar dig, alldeles för mycket.