Julafton idag. Första julen på flera år som jag är utan dig. Det känns så... fel. Jag orkar inte ens skriva om det.

Mina planer idag var att fortsätta måla. Istället har jag legat i sängen hela dagen och stirrat upp i taket. Det är en sådan dag då det känns som att alla har försvunnit. Att bo ensam och att vara ensam är förjävligt. Jag skulle vilja skicka iväg ett sms till dig. Jag vill kunna skriva "Kom hit" eller att jag älskar dig. Få ett "Jag älskar dig" tillbaka. Jag saknar det, jag saknar oss. Jag vill ha allt tillbaka. Please, come back.

Igår började jag att måla om här hemma. Det ska vara vitt överallt. När jag har råd ska jag införskaffa en tvbänk och ett soffbord. Sen ska jag slänga ut skrivbordet jag har och leta efter ett mindre. Hursomhelst... Jag målade. Jag hade sovit en hel natt utan att vakna. Jag hade fått en helt ny iPhone dagen innan. Jag var okej. Sen plingade telefonen. "Förlåt." Hjärtat började att rusa igen, händerna skakade. Vad menar han? Vill han komma tillbaka? Säger han förlåt för att han har dåligt samvete? Mår han inte bra med sitt liv? Det var inget mer med det. Det var ett förlåt, precis som alla andra förlåt. Ändå kunde jag inte släppa att han faktiskt hade tänkt på mig. Just då, den minuten, hade han tänkt på mig.

Nej, vardagen är inte tillbaka. Ja, drömmarna om livet med dig är fortfarande hos mig när jag sover. Mm, jag håller mig fortfarande borta från mitt eget hem. Ja, jag har försökt att gå vidare. Nej, det funkar inte. Mitt liv fungerar inte utan dig, för det har alltid varit Vi. Förvänta er inte ett "Bra/Okej" när ni frågar hur jag mår. Fråga inte ens. Det gör det bara värre.

Det har gått två veckor idag. Det har varit dem svåraste två veckorna i mitt liv, tror jag. Jag har hamnat i gamla vanor, håret är inte tvättat sen i fredags, är blekare än vanligt. Jag städar inte ens längre. Min mamma kom hit igår med flera kassar fulla med mat. Hon städade, diskade, lagade mat, fixade glögg och bara var här. Värken jag har i magen nu är hemsk. Ser nästan gravid ut, magen står rakt ut. För mycket mat på en gång efter flera dagar av ingen alls är inte smärtfritt.

Jag kommer inte klara det här. Det gör för ont.

Jag hatar min lägenhet. Fy fan, vad jag hatar den. Enda sen du gick har jag hatat varenda sekund som jag har tillbringat här. Jag får ångest såfort som jag kliver in i hallen. Den påminner om hur ensam jag har blivit och hur ensam jag kommer att vara. Den påminner om smärta, hjärtesorg, tårar och skrik. Den påminner om dig. Jag saknar dig så mycket.

Har precis kommit hem ifrån jobbet. Ikväll var en sådan kväll där jag önskade att jag kunde ligga i sängen och strunta i allt. Fick ett sms som gjorde ont. Kände direkt hur pulsen for iväg, hur golvet blev som vågor och hur ögonen tårades. Mötte min spegelbild och där stod en likblek människa som jag kände igen från förr. Ett hugg i bröstet tvingade mig ner på golvet i några sekunder. "Jag orkar inte mer...", tänkte jag. Försökte att sköta jobbet, men paniken tog över allt. Luften försvann, händerna skakade, illamåendet var tillbaka, huvudet snurrade. Hur fan ska jag ta mig igenom det här?

Varje morgon och kväll är lika svåra. Varje morgon vaknar jag ur en underbar dröm som är så verklig att jag nästan kan röra den. Sen ser jag verkligheten - en säng stor nog för två, ett dumt fotografi som föreställer ett lyckligt par en vacker dag i maj, ett tomt golv, en tjej med en tom blick i spegeln. När du var här var golvet alltid fullt av dina saker. Jag brukade klaga: "Men åh, det är grejer överallt! Min säng var bäddad och fin. Jag förstår inte."

& varje kväll ser jag dem där långa plågsamma minuterna i hallen. Jag ser hur jag måste stödja mig mot väggen, hur jag sjunker ihop och gråter högljudt. Jag ser hur du vänder dig om och går. Står nere i trapphuset och ser mig själv springa efter dig. Jag håller om dig lika hårt varje kväll. Varje kväll kryper jag upp längst in i hörnet av sängen. Aldrig har jag känt mig så liten som när jag ligger där och tittar på all plats som finns. Du har legat där så många, många gånger. Underläppen darrar, ögonen tåras. Jag får svårt att andas. Det gör ont i hela kroppen, ungefär som när man håller på att bli sjuk. Paniken bryter ut och jag gråter tills jag är alldeles utmattad. Innan jag somnar burrar jag in mig i allt täcke, vänder mig om så att jag har ansiktet mot väggen och fantiserar om att du ligger bakom och håller om mig. Precis som förr.