Väl hemma igen kom jag att tänka på det som mina vänner hade sagt. Att dem har rätt. Jag är roligare nu än vad jag var för ett år sedan. Jag är mer spontan, hänger oftast med på det som erbjuds, oplanerat festade, lär känna nya människor, testar nya saker and so on. Det är väl bara när jag jobbar som jag är tråkig. Varför jag har upplevts som en rolig prick det här året är pga att jag måste hålla igång för att inte bryta ihop, för att orka fortsätta. Så jag tvingar mig själv. Tvingar mig själv till att hänga med, till att umgås, till att säga ja. Och ja, det finns dagar då jag bryter ihop, då jag tror att jag kommer att gå under. Jag blir inte av med dessa dagar så lätt. Men efter ett tag kommer jag inte att behöva tvinga mig själv. Allt som behövs är tid.