Det har gått två veckor idag. Det har varit dem svåraste två veckorna i mitt liv, tror jag. Jag har hamnat i gamla vanor, håret är inte tvättat sen i fredags, är blekare än vanligt. Jag städar inte ens längre. Min mamma kom hit igår med flera kassar fulla med mat. Hon städade, diskade, lagade mat, fixade glögg och bara var här. Värken jag har i magen nu är hemsk. Ser nästan gravid ut, magen står rakt ut. För mycket mat på en gång efter flera dagar av ingen alls är inte smärtfritt.

Jag kommer inte klara det här. Det gör för ont.

Jag hatar min lägenhet. Fy fan, vad jag hatar den. Enda sen du gick har jag hatat varenda sekund som jag har tillbringat här. Jag får ångest såfort som jag kliver in i hallen. Den påminner om hur ensam jag har blivit och hur ensam jag kommer att vara. Den påminner om smärta, hjärtesorg, tårar och skrik. Den påminner om dig. Jag saknar dig så mycket.

Har precis kommit hem ifrån jobbet. Ikväll var en sådan kväll där jag önskade att jag kunde ligga i sängen och strunta i allt. Fick ett sms som gjorde ont. Kände direkt hur pulsen for iväg, hur golvet blev som vågor och hur ögonen tårades. Mötte min spegelbild och där stod en likblek människa som jag kände igen från förr. Ett hugg i bröstet tvingade mig ner på golvet i några sekunder. "Jag orkar inte mer...", tänkte jag. Försökte att sköta jobbet, men paniken tog över allt. Luften försvann, händerna skakade, illamåendet var tillbaka, huvudet snurrade. Hur fan ska jag ta mig igenom det här?

Varje morgon och kväll är lika svåra. Varje morgon vaknar jag ur en underbar dröm som är så verklig att jag nästan kan röra den. Sen ser jag verkligheten - en säng stor nog för två, ett dumt fotografi som föreställer ett lyckligt par en vacker dag i maj, ett tomt golv, en tjej med en tom blick i spegeln. När du var här var golvet alltid fullt av dina saker. Jag brukade klaga: "Men åh, det är grejer överallt! Min säng var bäddad och fin. Jag förstår inte."

& varje kväll ser jag dem där långa plågsamma minuterna i hallen. Jag ser hur jag måste stödja mig mot väggen, hur jag sjunker ihop och gråter högljudt. Jag ser hur du vänder dig om och går. Står nere i trapphuset och ser mig själv springa efter dig. Jag håller om dig lika hårt varje kväll. Varje kväll kryper jag upp längst in i hörnet av sängen. Aldrig har jag känt mig så liten som när jag ligger där och tittar på all plats som finns. Du har legat där så många, många gånger. Underläppen darrar, ögonen tåras. Jag får svårt att andas. Det gör ont i hela kroppen, ungefär som när man håller på att bli sjuk. Paniken bryter ut och jag gråter tills jag är alldeles utmattad. Innan jag somnar burrar jag in mig i allt täcke, vänder mig om så att jag har ansiktet mot väggen och fantiserar om att du ligger bakom och håller om mig. Precis som förr.

Att hålla sig sysselsatt varade inte länge. Jag klarar inte av att vara ensam. Jag har aldrig varit det på det här sättet och nu sitter jag här, ensam på fel sätt. Önskar att jag kunde göra något. Övervägde att gå och träna nyss men jag vill inte. Jag vill fan inte träna. Jag vill inte gå promenader, prata i telefon, städa, äta, fika, gå upp ur sängen, låtsas vara glad och som att jag överlever. Jag vill bara ha det som förut. Jag skulle göra vad som helst.

Jag hade en bra dröm inatt. Det var precis som att jag upplevde alla minnen på nytt i drömmen. Det var underbart. Jag mådde så bra när jag vaknade, jag var säker på att allt som var som vanligt. Jag satte mig upp och tittade yrvaket runt. Nej, allt är inte som vanligt. Jag gråter fortfarande & du är fortfarande borta. La mig ner och en stund senare hade jag somnat om.

Jag vill inte gråta mer. Jag är trött på att ha huvudvärk. Jag hatar att inte kunna ringa någon utan att börja grina som ett barn. Sov ensam för första gången inatt sen i onsdags, ensam i den här jävla lägenheten. Vid 06:30 somnade jag och vaknade igen runt 8. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte gråta tills att jag kräks.

I'm messed up. Ena stunden kan jag sitta och vara helt lugn. Sekunder senare börjar läppen att darra och kinderna dränks i tårar. Det spelar ingen roll om vart jag är - hemma, i bilen, på stan, hos Julia/Evelina. Jag hatar att vara hemma. Jag hatar min lägenhet. Den är förstörd av några få fina minnen och kaoset i hallen. Jag mår illa av att vara här. Tandborsten finns kvar. Kan inte röra den.

”Jag tänker inte stanna länge. Jag är ledsen.” Du kan inte skjuta mig i huvudet istället? Aldrig har ord gjort så ont. Hjärtat rusar, allting börjar snurra. Den här gånger smyger sig inte tårarna fram – dem forsar på oss båda två. Jag måste sätta mig ner, för att sedan börja gråta som ett barn. Tjuter. Det låter precis som att någon slår mig. Hör ett snyftande ”Förlåt…”. Dörren åker igen och du har gått. Nej, du får inte! Jag springer efter och kramar dig hårt. Du kramar inte tillbaka, står bara med händerna i fickorna och gråter. Det är som att krama ett träd. Mellan stortjut och en snorig näsa får jag ut ett: Snälla, gå inte. Snälla, snälla. Stanna en liten stund. För om det här är sista gången…Snälla. Du nickar.

 

Tillbaka i hallen. Paniken uppstår och min mun blir som en kulspruta där alla ord flyger ut i vad som nästan är ett enda skrik. ”Varför? Jag älskar dig. Jag kan inte leva utan dig. Jag trodde… Varför? Jag gör vad som helst. Snälla, lämna mig inte. Du är den enda jag har. 6 år. Snälla. Gå inte! Är det här sista gången som…? Lämna mig inte! Du är allt jag har. Jag älskar dig…”

 

Fem minuter senare är jag ensam. Fem minuter senare är allt över. Allt är borta. Jag inser precis vad som nyss har hänt och jag får panik, värre än för fem minuter sedan. Försöker att få luft. När som helst kommer hjärtat att hoppa ur kroppen. Det gör ont. Jag skriker. Går fram och tillbaka i lägenheten – var fan är telefonen? Hyperventilerar.  Allting snurrar som en karusell. Jag rusar till toan för att kräkas. Fortsätter att skrikgråta. Slår med nävarna i väggen, mina små beniga nävar.

 

Någon knackar på dörren. Jag öppnar den försiktig. Där står en vän, en nära vän. Nästintill familj. Jag sjunker ihop till en hög på golvet. Jag vill bara svimma. Det händer inte. Istället sitter jag där på golvet, i min väns famn och gråter som ett spädbarn. ”Lämna mig inte…”

 

 

Håller hårt om kudden. Är rädd för att jag svimmar om jag släpper taget. Känslan av illamående, darrande underläpp. En salt vätska från ena ögat. Och sen det andra. Det slutar inte. Rullar ned för kinderna, över halsen, ner i knät. Hjärtat gör ont. Jag vill att det ska göra ont någon annanstans. Drar mig i håret. Det hjälper inte. Slår mina små nävar på mina egna lår. Det känns inte. Ingenting gör så ont som hjärtat. Vill skrika, men det går inte. Någon har tagit min röst. Huvudvärken smyger sig fram.  Ser in i dina ögon, fler tårar kommer. Tar dem aldrig slut?

 

Jag vill säga att jag hatar dig. Men det går inte, det vore en lögn. Istället kommer ett snorigt snyftande ”jag älskar dig…”. Blicken fastnar på dina läppar. Dem darrar precis som mina. Mitt i allt försöker jag att minnas vår senaste kyss. Gräver bland alla minnen. Där! Jag hittade den - vår sista kyss. En ny smärta i hjärtat uppstår. Det gör ont så in i helvete. Hur länge har vi suttit såhär? En halvtimme? 12 minuter? En timme?

 

Är det nu som jag måste släppa dig?

Tänkte att jag skulle färga utväxten. Jag är sämst på att färga hår. Det blev inte mycket skillnad, ska ni veta! Fy. Jaja. Får gå omkring och vara ful i huvudet i några veckor till. Nästa gång jag behöver färga håret ska jag ta hjälp av någon.