Varje morgon och kväll är lika svåra. Varje morgon vaknar jag ur en underbar dröm som är så verklig att jag nästan kan röra den. Sen ser jag verkligheten - en säng stor nog för två, ett dumt fotografi som föreställer ett lyckligt par en vacker dag i maj, ett tomt golv, en tjej med en tom blick i spegeln. När du var här var golvet alltid fullt av dina saker. Jag brukade klaga: "Men åh, det är grejer överallt! Min säng var bäddad och fin. Jag förstår inte."

& varje kväll ser jag dem där långa plågsamma minuterna i hallen. Jag ser hur jag måste stödja mig mot väggen, hur jag sjunker ihop och gråter högljudt. Jag ser hur du vänder dig om och går. Står nere i trapphuset och ser mig själv springa efter dig. Jag håller om dig lika hårt varje kväll. Varje kväll kryper jag upp längst in i hörnet av sängen. Aldrig har jag känt mig så liten som när jag ligger där och tittar på all plats som finns. Du har legat där så många, många gånger. Underläppen darrar, ögonen tåras. Jag får svårt att andas. Det gör ont i hela kroppen, ungefär som när man håller på att bli sjuk. Paniken bryter ut och jag gråter tills jag är alldeles utmattad. Innan jag somnar burrar jag in mig i allt täcke, vänder mig om så att jag har ansiktet mot väggen och fantiserar om att du ligger bakom och håller om mig. Precis som förr.