”Jag tänker inte stanna länge. Jag är ledsen.” Du kan inte skjuta mig i huvudet istället? Aldrig har ord gjort så ont. Hjärtat rusar, allting börjar snurra. Den här gånger smyger sig inte tårarna fram – dem forsar på oss båda två. Jag måste sätta mig ner, för att sedan börja gråta som ett barn. Tjuter. Det låter precis som att någon slår mig. Hör ett snyftande ”Förlåt…”. Dörren åker igen och du har gått. Nej, du får inte! Jag springer efter och kramar dig hårt. Du kramar inte tillbaka, står bara med händerna i fickorna och gråter. Det är som att krama ett träd. Mellan stortjut och en snorig näsa får jag ut ett: Snälla, gå inte. Snälla, snälla. Stanna en liten stund. För om det här är sista gången…Snälla. Du nickar.

Tillbaka i hallen. Paniken uppstår och min mun blir som en kulspruta där alla ord flyger ut i vad som nästan är ett enda skrik. ”Varför? Jag älskar dig. Jag kan inte leva utan dig. Jag trodde… Varför? Jag gör vad som helst. Snälla, lämna mig inte. Du är den enda jag har. 6 år. Snälla. Gå inte! Är det här sista gången som…? Lämna mig inte! Du är allt jag har. Jag älskar dig…”

Fem minuter senare är jag ensam. Fem minuter senare är allt över. Allt är borta. Jag inser precis vad som nyss har hänt och jag får panik, värre än för fem minuter sedan. Försöker att få luft. När som helst kommer hjärtat att hoppa ur kroppen. Det gör ont. Jag skriker. Går fram och tillbaka i lägenheten – var fan är telefonen? Hyperventilerar.  Allting snurrar som en karusell. Jag rusar till toan för att kräkas. Fortsätter att skrikgråta. Slår med nävarna i väggen, mina små beniga nävar.

Någon knackar på dörren. Jag öppnar den försiktig. Där står en vän, en nära vän. Nästintill familj. Jag sjunker ihop till en hög på golvet. Jag vill bara svimma. Det händer inte. Istället sitter jag där på golvet, i min väns famn och gråter som ett spädbarn. ”Lämna mig inte…”