Det är alltid, alltid, ALLTID mig det är fel på! Alltid fel när jag är irriterad på Thea och hennes jävla gnäll, men när du är irriterad och gapar tillbaka åt henne är det hur jävla okej som helst?! Så fort jag öppnar käften svarar du med en suck. Jag har slutat fråga om du vill göra något tillsammans, för jag vet redan svaret. Du orkar inte (är det för att det är jag som frågar, eller är det för att du är lat? Man kan ju börja undra faktiskt).

Det är inte fel på mig för att jag är trött på Thes jävla gnäll och tycker att det ska bli skönt att hon åker till sin pappa idag. Du har också sagt det, flera gånger. Men som sagt, allt är rätt sålänge det kommer från din fula käft. Fy fan, du kan dra åt helvete.