Just nu känns det som att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag kan inte åka hem till Eskilstuna, det känns som att mamma kommer bli galen på mig då. Och här i Ronneby blir jag bara stressad av något slag. Sen alla andra miljoner saker som flyger fram och tillbaka i huvudet på mig. Jag känner mig som en känslobomb som kommer exprodera närsomhelst. Ingen förstår. Jag vill gräva en grop, lägga mig där och isolera mig ifrån allt och alla i sisådär... 10 år? Undrar om man skulle få tillbaka lite livsglädje på den tiden? Jag är en svår person.