Efter tre glas vin sitter jag här igen, alltför sårbar. Jag ska inte iväg någonstan, har inga planer på att umgås med vänner, inga planer på att dansa tills att fötterna blöder. Mina planer är att sitta i sängen med mitt glas. Ur högtalarna hör jag en stämma som tillhör en vän. Hon sjunger "Cause I can't make you love me if you don't. You can't make your heart feel something it won't". Jag sjunger med henne. Det blir högt och falskt, men jag bryr mig inte. Vinet har börjat att ta vid, allt känns fluffigt.

Tankarna går igång. "Varför kan jag inte släppa dig? Varför i hela fridens namn kan jag inte gå vidare, precis som du har gjort? Varför väntar jag på att du ska komma tillbaka? Vad är det för fel på mig?" Jag avskyr det faktum att jag efter all den här tiden fortfarande älskar dig som för flera år sedan. Jag avskyr det faktum att jag skulle stå med öppna armar om du skulle ångra dig. Jag avskyr det faktum att du har en ny flickvän. En ung kvinna som står där jag en gång stod, en fin ung kvinna som får se den kärleken jag en gång fick, en främmande individ som du säger att du älskar.

Ännu en klunk av vinet, ännu en lugn låt på Spotify. Lars sjunger "Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du". Allt blir för känslosamt och läppen börjar att darra. Precis som förr biter jag först för att hindra tårarna från att rinna. Det går åt skogen med det, jag biter för hårt och läppen börjar att blöda samtidigt som tårarna rinner. Jag försöker att intala mig själv att jag gråter för att läppen dunkar och blöder, men alla vet att det bara är ännu en dum bortförklaring.

Jag saknar dig, alldeles för mycket.

Idag när jag var och avnjöt en fin glass med två nära vänner fick jag höra att jag är roligare nu när jag är singel. Gladare och roligare. Mer spontan, mer fri. Det enda jag kunde tänka var: Hah, om ni bara visste hur "rolig" jag egentligen är...

För ett år sen just idag var jag ute på landet. Åt god mat, var i trevligt sällskap och försökte med allt. Ändå blev jag behandlad som luft av en person som jag då trodde älskade mig. Jag minns hur dum jag kände mig som verkligen hade gett all min uppmärksamhet, visat att jag fanns och att jag var beredd på att göra allt. Fick en klump i magen och en känsla av att vilja åka hem. Då det inte gick några bussar så stannade jag kvar över natten, gick och la mig före alla andra. Låg där i mörkret och grät. Efter ett tag kom mitt sällskap och kröp ner i sängen, fortfarande lika kall och off.

Jag visste att den här dagen skulle komma, jag visste att någon dag skulle jag få höra det jag inte vill höra. Vad jag inte visste var att den här dagen var här för längesen. Det gör så fruktansvärt ont och jag känner mig så dum. Hur kunde det gå så snabbt?

Står i hallen och tittar mig i spegeln. Känner inte igen den tjejen som tittar tillbaka. Hennes ögon är fyllda med tårar, håret är trassligt, kroppen är större än någonsin. Jag vänder mig om och lutar mig mot väggen, sjunker ihop. Hjärtat sitter uppe i halsen igen. En låt på Spotify slutar och en annan startar. Det är en låt jag kan utantill, det är en låt som jag associerar med dig. Det är en låt som du brukade sjunga. Jag vill kasta en plattång på högtalarna. Men det gör jag inte. Istället gungar jag fram och tillbaka, fram och tillbaka och börjar att gråta ännu mer samtidigt som jag viskar ett "Jag saknar dig".