Sitter på golvet, gungar fram och tillbaka som om jag vore psykiskt störd. Bankar nävarna på låren och gråter hysteriskt. Stannar upp, biter mig i armen för att försöka lugna ner mig, för att hitta luft. Hela kroppen är öm. Jag lider.

Ni vet den där smärtan som sätter sig i halsen precis innan man ska börja gråta? När luften tar slut och hjärtat dunkar så hårt att det nästan hörs? Jag är så trött på att känna det. Jag hade gått och väntat på den 31:a december, och när den "äntligen" var här så var inte du det. Du lovade. Du lovade flera gånger, du lovade en gemensam nära vän. Är jag inte ens värd en förklaring? Det där drog ner mig, kan jag lova. Det är underligt hur människor går omkring och tror att man är stark och att man mår bra. Att man är OK med det hela. Jag är inte OK. Jag kommer inte att vara OK på ett bra tag. Han var mitt förflutna, mitt right now och min framtid. & nu är det borta. Helt borta.