Att hålla sig sysselsatt varade inte länge. Jag klarar inte av att vara ensam. Jag har aldrig varit det på det här sättet och nu sitter jag här, ensam på fel sätt. Önskar att jag kunde göra något. Övervägde att gå och träna nyss men jag vill inte. Jag vill fan inte träna. Jag vill inte gå promenader, prata i telefon, städa, äta, fika, gå upp ur sängen, låtsas vara glad och som att jag överlever. Jag vill bara ha det som förut. Jag skulle göra vad som helst.
Idag har det gått en vecka. För att inte gråta bort hela dagen försökte jag hålla mig sysselsatt med att fotografera julkort. Riggade upp allt i vardagsrummet, drog på lösögonfransar och en stor glittrig tomteluva. Även om jag inte ska fira jul i år så ska jag ändå försöka att skicka iväg några kort.
Igår när jag kom hem från en promenad genom stan hade det trillat in ett paket igenom brevinkastet. Det gjorde min dag, behövde verkligen piggas upp. Och oj, vad uppiggad jag blev! Det var ett paket från min faster och hennes man + småkusinerna Clara och lilla Olle. Åh, jag blev alldeles rörd. En stor peng, en fin juldisktrasa som jag aldrig kommer att våga använda, en kökshandduk med vad jag tror är ett julmotiv och två jättefina teckningar som barnen har ritat. Tusen miljoner tack, kära ni! ♥
Jag hade en bra dröm inatt. Det var precis som att jag upplevde alla minnen på nytt i drömmen. Det var underbart. Jag mådde så bra när jag vaknade, jag var säker på att allt som var som vanligt. Jag satte mig upp och tittade yrvaket runt. Nej, allt är inte som vanligt. Jag gråter fortfarande & du är fortfarande borta. La mig ner och en stund senare hade jag somnat om.
Jag tycker mig se dig hela tiden. Det är inbillning. Du är inte där. Det är inte du som står där. Men jag önskar att det är du. Och jag önskar att du ser mig som du såg mig förr.
Jag vill inte gråta mer. Jag är trött på att ha huvudvärk. Jag hatar att inte kunna ringa någon utan att börja grina som ett barn. Sov ensam för första gången inatt sen i onsdags, ensam i den här jävla lägenheten. Vid 06:30 somnade jag och vaknade igen runt 8. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte gråta tills att jag kräks.
I'm messed up. Ena stunden kan jag sitta och vara helt lugn. Sekunder senare börjar läppen att darra och kinderna dränks i tårar. Det spelar ingen roll om vart jag är - hemma, i bilen, på stan, hos Julia/Evelina. Jag hatar att vara hemma. Jag hatar min lägenhet. Den är förstörd av några få fina minnen och kaoset i hallen. Jag mår illa av att vara här. Tandborsten finns kvar. Kan inte röra den.
Jag kan inte göra någonting. Matlusten är borta. Jag är så rädd. Fasar för nästa vecka när Julia kommer att vara i Linköping tills på fredag. Hur ska jag gå igenom dagarna? Jag kan inte vara ensam. Jag vill inte vara ensam. Jag vet precis vad du hade gjort om du fortfarande var min och sett mig nu. Du hade sagt: "Men åh, plutt... du är inte ensam. Jag är här. Jag fixar." och sen hade du kysst min panna och dragit mig till din famn. Ingen känner mig som du. Du vet hur jag fungerar och vad jag behöver. Du känner mig.
”Jag tänker inte stanna länge. Jag är ledsen.” Du kan inte skjuta mig i huvudet istället? Aldrig har ord gjort så ont. Hjärtat rusar, allting börjar snurra. Den här gånger smyger sig inte tårarna fram – dem forsar på oss båda två. Jag måste sätta mig ner, för att sedan börja gråta som ett barn. Tjuter. Det låter precis som att någon slår mig. Hör ett snyftande ”Förlåt…”. Dörren åker igen och du har gått. Nej, du får inte! Jag springer efter och kramar dig hårt. Du kramar inte tillbaka, står bara med händerna i fickorna och gråter. Det är som att krama ett träd. Mellan stortjut och en snorig näsa får jag ut ett: Snälla, gå inte. Snälla, snälla. Stanna en liten stund. För om det här är sista gången…Snälla. Du nickar.
Tillbaka i hallen. Paniken uppstår och min mun blir som en kulspruta där alla ord flyger ut i vad som nästan är ett enda skrik. ”Varför? Jag älskar dig. Jag kan inte leva utan dig. Jag trodde… Varför? Jag gör vad som helst. Snälla, lämna mig inte. Du är den enda jag har. 6 år. Snälla. Gå inte! Är det här sista gången som…? Lämna mig inte! Du är allt jag har. Jag älskar dig…”
Fem minuter senare är jag ensam. Fem minuter senare är allt över. Allt är borta. Jag inser precis vad som nyss har hänt och jag får panik, värre än för fem minuter sedan. Försöker att få luft. När som helst kommer hjärtat att hoppa ur kroppen. Det gör ont. Jag skriker. Går fram och tillbaka i lägenheten – var fan är telefonen? Hyperventilerar. Allting snurrar som en karusell. Jag rusar till toan för att kräkas. Fortsätter att skrikgråta. Slår med nävarna i väggen, mina små beniga nävar.
Någon knackar på dörren. Jag öppnar den försiktig. Där står en vän, en nära vän. Nästintill familj. Jag sjunker ihop till en hög på golvet. Jag vill bara svimma. Det händer inte. Istället sitter jag där på golvet, i min väns famn och gråter som ett spädbarn. ”Lämna mig inte…”
Håller hårt om kudden. Är rädd för att jag svimmar om jag släpper taget. Känslan av illamående, darrande underläpp. En salt vätska från ena ögat. Och sen det andra. Det slutar inte. Rullar ned för kinderna, över halsen, ner i knät. Hjärtat gör ont. Jag vill att det ska göra ont någon annanstans. Drar mig i håret. Det hjälper inte. Slår mina små nävar på mina egna lår. Det känns inte. Ingenting gör så ont som hjärtat. Vill skrika, men det går inte. Någon har tagit min röst. Huvudvärken smyger sig fram. Ser in i dina ögon, fler tårar kommer. Tar dem aldrig slut?
Jag vill säga att jag hatar dig. Men det går inte, det vore en lögn. Istället kommer ett snorigt snyftande ”jag älskar dig…”. Blicken fastnar på dina läppar. Dem darrar precis som mina. Mitt i allt försöker jag att minnas vår senaste kyss. Gräver bland alla minnen. Där! Jag hittade den - vår sista kyss. En ny smärta i hjärtat uppstår. Det gör ont så in i helvete. Hur länge har vi suttit såhär? En halvtimme? 12 minuter? En timme?
Tidigare idag var jag ute på en promenad i "skogen". Hittade en stig, gick vilse, fortsatte gå och kom ut vid ett dagis precis intill mitt hem. Bra lokalsinne, Cim! Annars har jag inte gjort så mycket idag. Målade lite i vardagsrummet, har satt upp en tvättid, ätit havregrynsgröt(fy, vad gott det är!). Nu ska jag fortsätta retsuchera lite.
Jag har hållt igång hela dagen! Har nämligen målat väggarna i köket. Eller, målat över alla fläckar. Så vitt på vitt blev det. Det känns rent! Nu är det bara golvmattan som ska bytas ut... Inte för att det någonsin kommer hända utan en hyreshöjning. Hm.
Har precis gjort en kopp te och sitter framför "Så mycket bättre" på tv4 play. Det blir en lugn lördagskväll för min del. Minns inte sist som jag festade till det. Eller, jo! Men det var längesen. Jag får väl dra ihop en inflyttningsfest, haha!
Tänkte att jag skulle färga utväxten. Jag är sämst på att färga hår. Det blev inte mycket skillnad, ska ni veta! Fy. Jaja. Får gå omkring och vara ful i huvudet i några veckor till. Nästa gång jag behöver färga håret ska jag ta hjälp av någon.
2 veckor har det nu gått sen jag flyttade in i den nya lägenheten. En gammal vän frågade mig igår hur länge jag har bott här nu och jag svarade glatt "En vecka!". Kom på idag när jag kollade i kalendern att det inte alls stämmer. Två veckor är det minsann! Allting är uppackat och på sin rätta plats. Jag saknar en soffa och två mattor.
Jag vill inte låtsas
Before & After
Augusti 2013
Anneli Larsson
Exeggutor.se
18:31:45 | 
